När flera stater sluter överenskommelser om regler de ska vara bundna av kallas överenskommelserna för traktater. Inom den humanitära rätten finns de viktigaste reglerna i traktater som kallas konventioner och protokoll. Viktiga traktater är till exempel de fyra Genèvekonventionerna från 1949 med tilläggsprotokoll I-III. Det finns även många andra relevanta traktater som exempelvis reglerar vissa vapen, stridsmetoder och åtal mot krigsförbrytare.

Stora delar av reglerna har också fått status som sedvanerätt och gäller alltså oberoende av om en stat lovat följa en konvention eller ett protokoll som innehåller reglerna. Flera av de här reglerna gäller även icke-statliga väpnade grupper. Här finns ICRC:s stora sedvanerättsstudie som vägledning för hur utvecklingen ser ut när det gäller sedvanerätten.

Folkrättens regler gäller alltså inte automatiskt för alla stater, och olika stater kan vara bundna av olika regler. I det här avsnittet kan du läsa om var den humanitära rättens regler finns och hur stater och andra kan bli bundna av dem. Det finns också länkar till alla regler så du kan hitta dem och se vilka stater som är bundna av reglerna.

Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen

Krigföringen antar hela tiden nya former och framtagningen av nya vapen ställer krav på den humanitära rätten att möta upp de humanitära utmaningar som dagens väpnade konflikter innebär. För att vara aktuell och verkningsfull behöver den humanitära rätten anpassas i takt med den militära utvecklingen.

Kärnan i den humanitära rätten utgörs i dag av de fyra Genèvekonventionerna och dessas tre Tilläggsprotokoll. De fyra Genèvekonventionerna antogs i gällande lydelse 1949 efter andra världskriget och anses i dag också utgöra sedvanerätt.

Sedan 1949 har den humanitära rätten fortsatt utvecklats i stadig takt. Genèvekonventionerna har till exempel utökats med tre tilläggsprotokoll. Som en reaktion på krigen i Korea (1950-53) och Vietnam (1960-75) förstärktes skyddet för civilbefolkningen genom 1977 års tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna. 2005 antogs sedan ett tredje tilläggsprotokoll, om den röda kristallen som nytt skyddsemblem.

Första Genèvekonventionen

Den första Genèvekonventionen innehåller regler om behandling av sårade och sjuka soldater vid strider i fält. Reglerna skapades ursprungligen år 1864 på initiativ av Röda Korsets grundare Henri Dunant. Man ansåg att sårade och sjuka som inte deltog i fientligheterna skulle skyddas och tas om hand, både civila och kombattanter (soldater).

I dag säger konventionen därför bl.a. att lämplig vård ska ges så fort som möjligt utan att skillnad görs mellan fiende och vän. Det finns även krav på att söka efter saknade och döda personer, samt att de dödas kroppar ska skyddas från skändning och plundring. Konventionen slår också fast att det behövs en särskild symbol som ska signalera skydd för sjukvården i krig – det röda korset och den röda halvmånen.

Konventionen säger också att staterna måste ha system för att kunna straffa de som begår grova brott mot konventionen.

Läs mer om skyddet av sjukvården i krig

Andra Genèvekonventionen

I takt med att krigsmetoderna ändrades insåg man att det också behövdes regler för krig till sjöss. År 1906 antogs den andra Genèvekonventionen om behandling av sårade, sjuka och skeppsbrutna vid strider till sjöss.Den andra Genèvekonventionen utsträcker alltså den första Genèvekonventionens skydd och regler om att söka saknade och döda till att gälla också sårade och sjuka till sjöss, samt till skeppsbrutna.

Den första och andra Genèvekonventionen kan betraktas som parallella, eftersom nästan alla bestämmelser i den ena konventionen har sin motsvarighet i den andra. Konventionerna riktar sig bara mot olika situationer av en väpnad konflikt – landkrig och sjökrig. Första och andra konventionen är i princip också identiskt uppbyggda.

Tredje Genèvekonventionen

Efter första världskriget enades staterna om att reglerna för behandling av krigsfångar behövde förbättras, vilket resulterade i den tredje Genèvekonventionen år 1929. Regler som syftar till human behandling av krigsfångar är detaljerade och finns idag i den tredje Genèvekonventionen från 1949.

Krigsfångar ska bl.a. behandlas humant, få vård och skyddas, såväl mot våldshandlingar och hot, som mot förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. När konflikten är slut ska fångarna släppas. Grova brott mot konventionen ska straffas.

Läs mer om krigsfångar 

Fjärde Genèvekonventionen

Väpnade konflikter drabbar civilbefolkningen och orsakar stort lidande. Under andra världskriget drabbades fler civila än soldater av krigets verkningar och så är det tyvärr även i krig idag. Det internationella samfundets reaktion på andra världskrigets massavrättningar, förintelseläger, tvångsförflyttningar etc. blev antagandet av den fjärde Genèvekonventionen 1949 om skydd för civila i krig.

Konventionen utökade det skydd som medlemmar i de väpnade styrkorna, sårade, sjuka, skeppsbrutna, krigsfångar hade fått i tidigare konventioner till civila och civila objekt. Grova brott mot konventionen ska liksom för de övriga konventionerna straffas.

1949 reviderades också de tidigare tre konventionerna. Därför säger man idag att de fyra Genèvekonventionerna är från 1949.

Läs mer om skyddet av civila i krig

Tilläggsprotokoll I och II – TP I och II

Reglerna i första tilläggsprotokollet gäller i internationella väpnade konflikter och försöker täcka en del av luckorna i Genèvekonventionerna från 1949. Det innehåller bland annat särskilda regler för skydd av kvinnor, barn, miljön och flyktingar. Vissa regler har också förtydligats. I protokollet förtydligas även reglerna om hur man får utföra militära operationer. Det innehåller definitioner av vad ett militärt mål är och slår fast grundläggande principer i den humanitära rätten, såsom distinktionsprincipen, proportionalitetsprincipen och försiktighetsprincipen.

Alla regler i Genèvekonventionerna, förutom konventionernas gemensamma artikel 3, gäller i krig mellan stater. Men många väpnade konflikter utspelar sig inom stater. Därför skapades skyddande regler också för vissa icke-internationella konflikter. Det andra tilläggsprotokollet utvecklar regler för vissa typer icke-internationella väpnade konflikter, vid sidan av de som finns i Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3.

Läs mer om vilka och vad som skyddas i krig

Tilläggsprotokoll III –TP III

Den som ansluter sig till det tredje tilläggsprotokollet lovar att respektera den röda kristallen som ett tredje skyddsemblem för sårade, sjuka och för sjukvårdspersonal i krig. Kristallen kom till för att hitta ett helt neutralt märke, eftersom det röda korset ibland felaktigt tolkas som en religiös symbol.

Läs mer om skyddsemblem

Ett trettiotal andra konventioner och protokoll

Utöver Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll finns ett drygt trettiotal andra konventioner och protokoll inom den humanitära rätten. Bland annat 1907 års Haagkonventioner, ett antal vapenkonventioner och konventioner till skydd för kulturegendom, för att kunna åtala för krigsförbrytelser med mera.

Bestämmelser finns bland annat i 1907 års Haagkonventioner (Haagkonventionerna, HK), 1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknade gaser och bakteriologiska stridsmedel (1925 års Genèveprotokoll), 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen (C-vapenkonventionen) och 1997 års konvention om förbud mot anti-personella minor (Ottawakonventionen). Utöver detta finns bland annat 1954 års konvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen). Romstadgan från 1998 kompletterar med regler för att åtala för bland annat krigsförbrytelser. Nu senast har vi FN:s kärnvapenförbudskonvention från 2017.

Det ska påpekas att vapen både kan regleras humanitärrättsligt (genom användningsförbud i krig) och nedrustningsrättsligt (genom produktions-, lagrings- och innehavsförbud). Den senare delen brukar kallas nedrustningsrätten. Ofta kompletterar nedrustningsrätten och den humanitära rätten varandra för att säkerställa ett heltäckande och effektivt förbud av vapen.

På ICRC:s hemsida finns samtliga konventioner sammanställda i fulltext samt information om vilka stater som är part.

Sverige är part till flertalet av de konventioner som behandlar internationell humanitär rätt och har vid behov anpassat nationell lagstiftning för att överensstämma med konventionsbestämmelserna.

I den statliga utredningen SOU 2010:22 Krigets Lagar (Regeringen.se) finns en kommenterad svensk sammanställning över de centrala humanitärrättsliga konventionerna, på svenska, samt redogörelse för den svenska anslutningen till konventionerna.

Hur blir en stat bunden av reglerna i konventioner och protokoll?

Det finns två sätt som en stat kan bli part till en konvention: genom att först signera och sedan ratificera traktatet, eller genom att ansluta sig.

Signering och ratificering

En multilateral traktat tillkommer oftast genom en internationell förhandling där staterna förhandlar fram ett slutdokument som därefter undertecknas av staternas regeringar eller ombud med fullmakt för detta ändamål. Ett traktat är oftast öppet för signering under en begränsad period efter det att traktatet har utarbetats, oftast fram till dess att det träder i kraft.

En stat som signerar en konvention är bunden att agera på ett sätt som inte går emot konventionens mål och syfte. För att åtagandet ska gälla fullt ut måste staten sedan ratificera konventionen.

När staten ratificerar en konvention kan man reservera sig mot vissa delar eller artiklar i fördraget, under förutsättning att reservationerna inte går emot konventionens grundläggande mål och syfte, eller underminerar dess kärninnehåll.

Anslutning

Att ansluta sig till en traktat innebär att en stat genom ett formellt beslut blir bunden av och part i en konvention. Detta förfarande används ofta av stater som inte varit med vid det ursprungliga undertecknandet av en konvention och som först lång tid efter själva konventionens ikraftträdande beslutar sig för att följa avtalets innehåll.

Sedvanerätten kompletterar

Staters uppträdande under väpnade konflikter regleras också av den så kallade sedvanerätten.

Sedvanerätt uppstår om staters gemensamma handlingssätt, dvs. deras statspraxis, utvecklar sig till en sedvana som grundar sig på en rättsövertygelse. I artikel 38.1 b i stadgan för Internationella domstolen i Haag anges att domstolen ska tillämpa ”internationell sedvänja, utgörande bevis för allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt”. Detta innebär att för att en sedvana ska kvalificera som juridiskt bindande sedvanerätt krävs för det första att man objektivt kan konstatera en kontinuerlig statspraxis, och för det andra att staterna subjektivt anser sig juridiskt bundna av denna praxis.

En sedvanerättslig regel är bindande för världens samtliga stater och i vissa fall för mellanstatliga organisationer. Undantag från en sådan regel kan endast förekomma om en stat redan innan och under hela den tid den sedvanerättsliga regeln utvecklats och gjorts gällande i statssamfundet opponerat sig mot regeln – dvs. varit en ständig opponent.

Inom den humanitära rätten är sedvanerätten numera relativt omfattande, och den både kompletterar och utvecklar konventionerna. Konventioners styrka är att de är nedskrivna och därmed ofta precisa och tydliga. Deras svaghet ligger dock i att bestämmelserna endast gäller för dem som är part i traktaterna. Konventionerna reglerar dessutom inte alla frågor och situationer, t.ex. är icke-internationella konflikter i stor utsträckning oreglerade genom konventioner. Med tanke på att den absoluta majoriteten av dagens väpnade konflikter är just icke-internationella, och att ett antal både tongivande och konfliktdrabbade stater inte tillträtt vissa av de centrala traktaterna, fyller sedvanerätten en viktig roll för det humanitära skyddet i väpnade konflikter.

I dag är de centrala delarna av de humanitärrättsliga traktaterna även sedvanerättsligt bindande. Detta gäller bland annat de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och 1907 års Haagkonventioner samt tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna. Även om det är en okontroversiell ståndpunkt att dessa konventioner i huvudsak är sedvanerättsligt bindande, finns olika uppfattningar om i vilken utsträckning enskilda bestämmelser i konventionerna har sedvanerättslig status.

Detta var en av orsakerna till att ICRC 1995 fick i uppdrag av det internationella samfundet att genomföra en sedvanerättsstudie i syfte att identifiera gällande sedvanerätt tillämplig i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Arbetet med studien pågick under tio år och resulterade i att man identifierade 161 sedvanerättsliga regler inom den humanitära rätten, och konstaterade att de viktigaste principerna i Genèvekonventionerna i dag är att betrakta som sedvanerätt och gäller i såväl internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Här finns reglerna på svenska. 

En svensk analys över ICRC:s sedvanerättsstudie genomfördes 2007-2010 av den statliga s.k. Folkrättskommittén i vilken Svenska Röda Korset var representerad. Syftet var att kartlägga och analysera svensk praxis kopplad till de föreslagna reglerna. Samtliga regler och analysen hittar du i kapitel 5 i SOU 2010:72 (Regeringen.se).