Det är en blåsig måndag på Drottningtorget i Göteborg. Människor hastar fram mellan Centralstationen, spårvagnar och bussar.

– Hej, har du två minuter över?

En del skakar på huvudet och rusar vidare, men många stannar till vid tjejen i röd luvtröja och Röda Korset-väst. Zozan Hussein, 19, visar fram en pärm med bilder från krigets Syrien.

– Visste du att mer än 12 miljoner människor i Syrien är i behov av nödhjälp? Det är fler än hela Sveriges befolkning!

Zozan fångar lätt uppmärksamheten hos dem hon möter, med sin positiva attityd och stadiga blick. Inte varje gång, men ofta, slutar samtalet med att hon har värvat en ny givare till Röda Korset.

– För mig är värvaruppdraget det perfekta jobbet. Jag lär mig hur människor här i Sverige tänker och funderar, får nya kompisar och blir dessutom starkare. Förut var jag en blyg tjej, men nu kan jag gå fram och prata med vem som helst. Tänk, jag går till och med fram till killgäng i min egen ålder, det skulle jag aldrig kunnat tänka mig förut, skrattar Zozan.

Zozans uppdrag som värvare är att rekrytera nya månadsgivare. Deras månadsvisa bidrag är mycket viktigt eftersom det ger Röda Korset en stabil grund att stå på. Och Zozan, om någon, vet att givarnas pengar når fram. Hon kommer själv från Syrien och har sett vad Röda Korset gör på plats.

– Röda Korset fanns överallt. Jag minns särskilt en kvinna, en frivillig som hjälpte oss flyktingar med gratis vård när vi var i Grekland. Jag gick till henne med en grannpojke som hade hög feber och hon var som en ängel! Just det leendet hon gav oss bär jag med mig. Ja, det är något speciellt med Röda Korset och det känns fantastiskt att jag nu är en del av det.

Minns flykten hit som en film

Zozans resa från krigets Syrien till Sverige är lite som en film, så beskriver hon den själv. Zozan och hennes familj bodde i en stad nära turkiska gränsen och de gav sig iväg när kriget startade, med hopp om att hitta trygghet i grannlandet. Efter att ha blivit nekade uppehållstillstånd splittrades familjen och Zozans mamma tog med sig de fem barnen mot Grekland. Två gånger blev de tagna av polis vid gränsen. Den tredje gången gick det vägen.

– Vi tog oss in i Grekland genom att paddla över en kanal. Vi hade en gummibåt utan åror, så vi fick använda händerna. Ingen av oss kunde simma och från båten framför mig såg jag en man ramla i vattnet och drunkna.

– Så, ja, det jag har varit med om har verkligen gett mig styrka. När jag stöter på motgångar tänker jag att ”nog har jag klarat värre saker än det här”, berättar Zozan.

Hennes största prövning i livet beskriver hon som den sista biten av flykten, från Grekland till Sverige. Hon var helt ensam och bara 15 år. Tillvaron i Grekland hade blivit alltför svår för familjen och Zozans mamma såg inte att det fanns någon framtid för dem där. Det enda sättet var att skicka iväg Zozan till en tryggare plats och sedan försöka få familjen att komma efter.

En flyktingsmugglare tog med sig Zozan på ett flygplan till Sverige, hon fick låna ett pass av en tjej som var ganska lik henne.

– Jag var utklädd för att se ut som henne fast hon var flera år äldre. Jag var sminkad, bar högklackat och allt. Jag var så rädd, så rädd. När vi väl hade landat och jag tittade ut över de mörka skogarna kring flygplatsen bara grät jag. Var hade jag hamnat? Det var vinter och kallt och jag var alldeles ensam.

Mannen som tog med Zozan till Sverige såg till att hon fick skjuts till Migrationsverket i Norrköping. Snart bodde hon på ett hem för ensamkommande barn. Zozan trodde att hennes mamma och syskon skulle få komma efter och blev chockad när hon fick veta att väntan på besked kunde ta flera år.

– Jag tänkte på min familj hela tiden. Jag ville att mamma skulle vara glad och känna hopp, trots att jag inte lyckades se till att de fick komma, så jag pluggade svenska och sparade pengar. Det var svårt att unna sig något, jag visste ju hur illa de hade det i Grekland. Mamma fick gå till kyrkan för att hämta mat. Hur skulle jag då kunna köpa kläder till mig själv? Det var svårt att vara ung och så ensam.

Två år gick innan familjen äntligen kunde återförenas. Nu bor de i en tvårummare på Hisingen i Göteborg.

– Visst är det trångt för sex personer, men det är vår egen lägenhet, det är det viktigaste. Nu kan vi leva igen. Du vet, jag har ett jobb, ska börja plugga snart, har lärt mig cykla och dansar zumba. Jag kan leva som en vanlig tonårstjej.

Jobbar i team

Efter en liten värmande paus inne på Centralstationen ger sig Zozan och hennes teamkompis Mahmoud Alzajed ut på Drottningtorget igen. De har fyllt på med energi ur sina matlådor och stämt av läget med teamledaren Andreas Samuelsson.

– Vi jobbar alltid i team och jag finns här som stöd för värvarna, för att hjälpa till med frågor som de inte kan svara på och peppa, berättar han.

Andreas har jobbat som värvare i fyra år och kan de flesta, bästa värvarknepen.

– Var positiv och glad. Tänk också på kroppsspråket, det spelar ingen roll om du är bra på att prata om du inte visar samma engagemang med kroppen. Och så lär du dig med tiden att älska motargument, hur du vänder något negativt till något bra, eller hur Zozan? säger han och båda skrattar.

De ger varandra en kram och Zozan går fram till två män på en parkbänk. Hon upptäcker snabbt att de pratar arabiska och växlar språk. Hon visar bilder ur sin pärm och svarar på frågor.

Samtalet blir ganska långt och en av männen, Ahmed Alajlouni, bestämmer sig till slut för att bli månadsgivare.

– Jag kände till att Röda Korset fanns, men visste inte vad de gör. Nu vet jag. Jag vill gärna bidra, jag kommer själv från Syrien och vet hur sjukt kriget är, säger han och läser upp sitt personnummer för Zozan så att hon kan börja fylla i autogirotalongen.

– Se här, säger Zozan, här är villkoren och ditt kvitto. Spara det. Och tack för ditt stöd, det betyder mycket.