– Titta, titta! Jag kan! 27-åriga Nasima Farahmand rullar fram i hög fart längs den smala cykelbanan. Med vänster hand på styret sträcker hon ut högerarmen för att visa att hon tänker svänga.

Runt Nasima syns flera andra cyklister klädda i neongula västar och med hjälm på huvudet. Hejarop blandas med pedagogiska instruktioner och cyklisternas skratt. Det är fart och fläkt när Röda Korsets cykelskola i Lund är i gång.

– De som kommer hit för att lära sig cykla är oftast kvinnor som växt upp i andra länder. För många av dem är cykling en helt ny erfarenhet, berättar volontären Annita Bogren som håller i cykelskolan. 

Annita är ett energiknippe som ena stunden pratar med nya elever, andra stunden lär ut viktiga cykelregler till ivriga lyssnare.

I stadsdelen Klostergården i Lund går pedalerna varma varje tisdag. På Röda Korsets cykelskola tar deltagarna sina första tramp mot en självständig och enklare vardag.

– Det ger mig både glädje och till fredsställelse att hjälpa deltagarna att lära sig något nytt. Det roligaste är när någon går härifrån med känslan att ”det här har jag klarat av”.

Eleverna deltar vanligtvis på sju, åtta lektioner innan de är färdiglärda. De sista gångerna cyklar de tillsammans med volontärerna ut i stadstrafiken. Innan dess får de också en genomgång av olika trafikmärken och regler.

– Jag lär mig och tycker det är jätteroligt, säger Nasima Farahmand när hon har bromsat och stannat till. Alla lärare är snälla och har mycket tålamod. Det är svårt att cykla, men i dag har allt känts bra.

När Nasima växte upp i Afghanistan var cykling inte att tänka på, berättar hon.

– Det är bara männen som använder cykel. När jag var liten var jag inte heller intresserad. Men när jag kom till Sverige såg jag att alla kan ju cykla.

Volontären Eva Jarlbo är imponerad av Nasima, som gör sin andra lektion.

– Hon är ung och orädd. Det underlättar!

I Lund är det många som cyklar. För de flesta är det självklart att ta cykeln till jobbet, för att lämna barn på förskolan eller när de ska till affären och handla.

– Det är en del av Lundakänslan att cykla. När kvinnorna här ser att andra i deras ålder cyklar så blir de inspirerade, säger Annita Bogren. För henne handlar det inte bara om att lära ut konsten att cykla. 

– Det handlar också om att underlätta människors vardag och att ge människor verktyg till ett självständigt liv.

Nästan hälften av alla som kommer till cykelskolan jobbar inom hemtjänsten. En av dem är 54-åriga Bellie Glas som är på cykelskolan för tredje gången. När hon växte upp i Filippinerna var det vanligare med moped än cykel. Att trampa på pedaler har hon aldrig lärt sig, men efter 22 år i Sverige är hon fast beslutsam att ändra på det.

Utan cykel måste hon promenera 30 000 steg varje dag för att ta sig mellan de olika vårdtagarnas hem.

– Jag hinner varken äta lunch eller ta raster. Varje dag kommer jag hem helt slut, tar en dusch och går och lägger mig, berättar Bellie.

Hon försökte först lära sig att cykla på egen hand, men det gick inte så bra. Hon är därför tacksam för cykelskolans strukturerade lektioner. 

– Jag har lärt mig jättemycket. Innan visste jag inte var jag skulle börja. Nu har jag till och med fått visa några kollegor hur man gör när man cyklar. Jag tipsar alltid om att de ska komma hit och lära sig ordentligt.