Här har vi samlat tips och stöd för dig som möter människor som är traumatiserade. Att du också påverkas i ditt yrke är helt naturligt. 

Tänk på det här

• att det finns bra stöd på arbetsplatsen
• att det finns förståelse för de reaktioner som kan uppstå och stöd på plats för att hantera dem
• att rutiner för handledning också är nödvändigt: både för att öka vårdgivares yrkeskompetens och för att minska risken att drabbas av sekundär eller vikarierande traumatisering
• att ett tillåtande klimat som uppmuntrar till att berätta om de egna reaktioner och måendet också är viktigt

Vikten av att ta hand om dig

• Det är bra om du som yrkesutövare som möter patienter eller hjälpsökande har balans i din tillvaro, mellan jobbet och det privata. En hjälp i att hitta balansen är att lära sig att känna igen tecken på när det börjar bli för mycket, och även veta vad du kan göra åt det.

Intervju med behandlare från Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade

Att varje dag möta och försöka hjälpa personer som är traumatiserade kan ta ut sin rätt. För oss som arbetar med detta är det viktigt att ha en bra stödstruktur på plats, och att ha en bra balans mellan arbete och återhämtning, säger Tove Ringmar, psykolog på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade.

Tove Ringmar berättar

”Jag har jobbat som psykolog i drygt sju år och arbetar i huvudsak med att ge terapi till traumatiserade personer. Det börjar med bedömningssamtal och i många fall inleder vi sedan en längre traumabehandling. Våra patienter bär på trauman från krig och tortyr och traumabehandlingen går i många fall ut på att berätta om de trauman som man har överlevt.

Jag tycker om att jobba med det jag gör och de allra flesta dagar har jag positiva känslor inför mitt arbete eftersom det känns meningsfullt. Jag känner tacksamhet för att jag får människors tillit och att de vågar dela sina berättelser och svåra minnen med mig.

Men jag kan också känna mig ledsen och arg över vad människor drabbas av och hur världen ser ut. Det som är känslomässigt mest krävande är när jag möter de som far illa i nuet, att deras trauma inte är i det förflutna utan systemet sviker dem idag. Det kan vara en patient som hotas av utvisning eller som befinner sig i en svår social situation. Då kan jag som psykolog känna mig maktlös och ha svårt att kunna hjälpa.

För att kunna hantera den här sortens jobb är det viktigt att stödstrukturer finns på plats. På jobbet spelar arbetsmiljön en stor roll, att det finns tillgång till handledning och forum där man kan diskutera med och få stöd av kollegor är viktigt. Privat gäller det att ge sig själv tid för återhämning så man kan ta igen sig och hantera de känslor som kan uppstå.

Det gäller att lära känna sig själv och det är ett konstant lärande i hur man ska hantera ett så här känslomässigt krävande jobb. Nu är jag ledig på fredagar, jag har märkt att det hjälper mig att återhämta mig.

För mig är det också viktigt att inte ta med jobbet hem rent fysiskt, att exempelvis inte läsa mail på kvällar och helger. Vi har inte heller kontakt med de vi behandlar utanför jobbet, utan det är viktigt att ha gränser mellan arbete och privatliv. Men vi är ju inga maskiner och när man jobbar med personer i utsatta situationer är det lätt att känna att det alltid går att göra mer.

Därför måste man hitta balansen för att inte bränna ut sig. Verktyg som kan hjälpa då är att reflektera över yrkesrollen, gärna tillsammans med kollegor. På Röda Korset jobbar vi inte ensamma, men gör man det blir det lättare att snöa in och tappa perspektiven.

Det hjälper också att lära känna sina egna stressymptom – för mig sätter sig stress i kroppen. Jag sover sämre, känner mig uppvarvad och börjar oroa mig på ett sätt jag inte brukar, kollar exempelvis så att spisen är avstängd oftare än vanligt. I vanliga fall får jag energi av sociala händelser och fysisk aktivitet, så för mig är det ett tecken på att det är för mycket när jag bara vill vara hemma och inte orkar göra något.

Det kan hjälpa att läsa på för att känna igen tecken och hur man kan undvika att drabbas av stress. Sekundär traumatisering kan drabba oss som jobbar med trauma. I korthet handlar det om att bli traumatiserad av en annan persons trauma, vilket gör att man kan utveckla liknande symptom som de man behandlar. Det kan ta sig uttryck i exempelvis återupplevande av traumaberättelser, starka negativa känslor som sorg, ilska och skuld eller känslomässig bedövning. Man kan även uppleva en ökad rädsla i kroppen, få svårt att slappna av och känna av andra fysiska besvär. Att ständigt möta personer i trauma ökar också risken för utmattning eller compassion fatigue/empatisk trötthet, som man kan utveckla när engagemanget blir för tungt, tempot för högt eller det saknas stöd.”