Jordbävningen 2018: Flydde i panik

Det var fredag och klockan var fem på eftermiddagen i onmrådet Balaroa när Elas hus började skälva. Hon stod och bakade kakor men stängde snabbt av spisen och ropade på barnen att de måste ut ur huset. På ett ögonblick förändrades allt.

– När jag stod på asfalten utanför vårt hus började vägen svikta. Marken gav vika, husen omkring mig började rasa och flytta på sig. Plötsligt snurrade marken runt mig, som en spiral där allt i mitten sögs ner. Jag höll själv på att förvinna ner, men någon drog upp mig. Jag var helt säker på att det var jordens undergång, berättar Ela.

Människor flydde i panik för att få fast mark under fötterna, men Ela vägrade lämna området utan barnen.

– Allt jag kunde tänka på var mina barn. Jag var som en galen person. Jag skrek och ropade, i trasiga kläder, helt täckt i lera och blod. Jag tänkte att om jag inte kunde hitta dem levande ville jag i alla fall hitta deras kroppar.

Letade i timmar efter barnen

Det dröjde ända till klockan fyra på morgonen efter innan Ela hittade sin äldste son Sawal, 8 år. När hon satt honom i säkerhet hos några grannar gav hon sig ut för att fortsätta leta.

– Jag klättrade över omkullrasade hus, till hälften begravda i leran och ropade efter dem. Jag var ju tvungen att hitta mina barn!

Fyra timmar senare återförenades Ela med sina tre yngsta barn Hikma, 7, Al Fatir, 4, och Fariruz, 2 år, på en uppsamlingsplats. Dottern Hikma hade räddat livet på sina småsyskon.

– Nu vill jag aldrig mer vara ifrån mina barn. Jag vill alltid vara nära dem! Vad som än händer vill jag vara med mina barn, säger Ela.

Hus slukades av leran

Totalt miste fler än 2 800 personer livet i samband med jordbävningen den 28 september 2018. Bland dem som överlevde fanns Ela, hennes barn, hennes mamma och många grannar.
Balaroa var ett av fyra områden som drabbades av det geologiska fenomenet likvifaktion. Till följd av jordbävningen blev marken förvätskad, ändrade form från fast till flytande, och slukade både hus och människor. Över 1 000 hus på en yta av 48 hektar svaldes av marken när den förvandlades till lera. Fortfarande saknas 700 människor.

Förödelsen på Sulawesi var enorm. Man räknar med att över 100 000 hus förstördes och fler än 170 000 människor förlorade sina hem i samband med jordbävningen och den efterföljande tsunamin som kort därefter sköljde in över kusten och slog ned allt i sin väg.

Redan samma dag var personal och volontärer från Röda Korset, som enda hjälporganisation, igång med att leda sök- och räddningsinsatser, ge första hjälpen och annan nödhjälp som mat, vatten och tak över huvudet. Rödakorsvolontärer från hela landet anslöt och som mest arbetade 1 500 volontärer med att hjälpa de drabbade.

Livet återvänder sakta

Ett år har gått sedan trippelkatastrofen, och Röda Korsets arbete pågår oförtrutet. Under tolv månader har Röda Korset lett en massiv insats som ska nå 80 000 personer i regionerna Palu, Dongala, Sigi och Parigi.

Livet återvänder, affärer öppnar igen, människor hittar nya sätt att försörja sig. Men fortfarande bor tusentals människor i provisoriska tältläger i väntan på att nya hus byggs, något som försvåras eftersom många områden klassas som ”red zones” och är belagda med byggnadsförbud på grund av faran för nya skalv.

I Balaroa Camp, ett av de provisoriska tältläger som Röda Korset byggt upp för att ge människor tak över huvudet, står tälten tätt och hettan får luften att dallra. En knapp kilometer därifrån syns resterna av bostadsområdet med samma namn som nu börjat övergå till betesmark för getterna. Ännu en bit längre bort glittrar vattnet i Palubukten, vars stränder totalförstördes av tsunamin.

Röda Korset kommer med vatten

Vid en av de många orangea vattentankarna i lägret sitter Sri Handayani, 30, och diskar efter lunchen.

Röda Korsets fem tankbilar har precis varit här och levererat vatten. Varje dag i veckan rullar de i karavan från vattenreningsanläggningen, genom stan och uppför berget till Balaroa för att fylla på de 27 vattentankarna i lägret. ”Air! Air!” ropar barnen när de närmar sig, ”Vatten! Vatten!”

Sri, hennes make och de sex barnen bor granne med Elas familj. Även hon bär på starka minnen av jordbävningen.

– Mitt hus försvann, säger hon. Det tog mig tre timmar att ta mig upp på fast mark igen. Vi fick bära de yngsta barnen på axlarna eftersom vi behövde ha händerna fria när vi klättrade över husen som sjunkit ned i leran.

Hennes tre äldre barn var, liksom Elas son, i moskén, men lyckades tillsammans ta sig i säkerhet och återförenades med resten av familjen morgonen därpå.

Att bygga upp igen tar tid

För Ela, Sri och alla de andra i Balaroa Camp har livet i lägret blivit vardag. Vad som ska hända i framtiden är osäkert, men en sak är tydlig: Det tar tid att bygga upp ett samhälle efter en så omfattande naturkatastrof.

Det akuta och viktiga hjälparbetet är ofta en relativt kort insats, till skillnad från återhämtningsfasen som ofta är komplex och sällan får samma mediala uppmärksamhet. Men den är minst lika viktig för människorna som drabbats.

– Återhämtningen efter en naturkatastrof som den i Sulawesi tar tid. Städer och samhällen tar år att bygga, men kan raseras på bara några sekunder. Hur återskapar man en kustlinje, ett samhälle där stora delar slukats av jorden? Oavsett hur lång tid det tar finns vi kvar på plats för att bidra till återuppbyggnaden, säger Jan Gelfand på Röda Korset.