Plötsligt fick våra kollegor grönt ljus

– In i det sista var det osäkert om evakueringen kunde ske, säger Marianne Gasser, chef för Internationella Rödakorskommittén i Syrien.

– Striderna pågick fortfarande i gryningen. Situationen var mycket spänd. Då plötsligt fick vi grönt ljus.

Det var torsdagen den 15 december.

Temperaturen ligger runt fryspunkten. En ensam Röda Kors-bil med Marianne Gasser, två kollegor från Röda Korset och tre kollegor från Röda Halvmånen rör sig långsamt framåt. Det har gått sex månader sedan någon från Röda Korset var i östra Aleppo senast. De är på väg in i det okända.

Det var ett hav av grus, rasade byggnader och utbrända bilar. Och så den ständigt överhängande faran för minor och blindgångare.

– Vi var tvungna att gå ur bilen för att vifta med den vita flaggan, så att alla skulle veta vilka vi var. Efter bara några minuter behövde vi stanna, vägen var oframkomlig. Vi tvingades använda en bulldozer för att göra vägen körbar. Så förlorade vi en timme, berättar Marianne Glasser.

När vägen är körduglig kan Röda Korsets bil äntligen köra in i östra Aleppo.

Barnen var helt tysta

– Det var en av de mest gripande syner jag någonsin sett. Tusentals människor, främst kvinnor och barn, väntar på att evakueras. Många är klädda i trasor och bär gamla väskor, resväskor och ryggsäckar. Utmattning, rädsla, ångest men också hopp är etsat i deras ansikten. Och överallt, den enorma förödelsen.

– När vi stiger ur bilen kan vi knappast röra oss. Det är så trångt. Hur hade alla dessa människor lyckats överleva så länge under så svåra omständigheter? Det såg ut som vi nått världens slut.

Röda Kors-representanterna på plats gör bedömningen att det behövs 20 gröna bussar och tio ambulanser för att kunna ta hand om och få plats med de som väntar. Ryska militärer behöver ta bort tre stridsvagnsminor på vägen.

– Det satt personer i rullstolar. En av rullstolarna hade bara tre hjul och måste halvt puttas, halvt dras över den demolerade marken. Det är hjärtskärande. Sedan började det regna.

– Det var så många barn, flera under tio år. Nästan ingen av dem hade varma kläder. De är tysta, inte ett ljud, inte ett leende. De grät inte ens. Ansiktena var helt uttryckslösa.

Längre fram, kan Röda Korsets hälsosamordnare Avril Patterson, som också var i Aleppo, bevittna det samma.

– Det var så många barn och många av dem var tysta. Det är inte normalt. De ska skrika och klaga på att de är kalla eller hungriga. De betedde sig inte som barn, man kan se på människor att de levt under belägring. Man ser det på färgen på deras hud, de är bleka, säger Avril Patterson.

Den första konvojen rullar ut

Ungefär 14.30, i direktsänd tv, kryper de första 20 gröna bussarna och 13 ambulanser ut ur östra Aleppo.

På en bro, i utkanten av enklaven genomför ryska trupper en hastig undersökning av de som lämnar staden. Undersökningen går till så att ryska militärer tar en snabb titt in genom bussfönstren.

– De flesta var kvinnor, barn och äldre. De var inte nödvändigtvis undernärda men man såg tydligt hopplösheten i deras ögon, säger Ahmed Zaroug, en annan av Röda Korsets medarbetare.

– Jag försökte föreställa mig den gamla damen i östra Aleppo. Vad tänkte hon? På sitt liv hemma, under normala omständigheter. Om att nu behöva lämna allt, med alla sina ägodelar i en liten påse. Men det handlade inte bara om henne – det var tusentals människor.

I den första konvojen förs 1.013 personer ut – 28 dem är sårade och 299 är barn. Eskorterade av personal från Röda Korset ska de göra en 30 minuter lång resa till icke regimkontrollerat område utanför västra Aleppo. Och sedan, kanske, vidare till Idlib.

Trots initiala spänningar och problem blir den första konvojen en framgång. Klockan 16.20 är den andra konvojen på väg in i östra Aleppo. Den går snabbare.

Vid varje konvoj som anländer in i staden samlas stora folkmassor. Alla verkar vilja därifrån, oroliga för ett slut på eldupphöret. Och att striderna ska återupptas.

Röda Korset och Röda Halvmånen försöker ta hand om folkmassorna så gott de kan. Det finns en oro för att situationen ska gå över styr. Man tar beslutet att fortsätta arbeta hela natten. I kylan hålls konvojer hela tiden i rörelse.

Spänd väntan och läget blir allt farligare

Dag två har 12 konvojer gjort resan in och ut ur östra Aleppo. Nu lämnar också privata bilar staden. Omkring 8.000 människor har evakuerats.

Men då blir det plötsligt problem. Den trettonde konvojen stoppas på väg ut ur staden.

– Det visar sig att orsaken var liknande evakueringar från städerna Foua och Kefraya, säger Marianne Grasser.

Människor i Foua och Kefraya vill ta sig ut men blockeras av beväpnade grupper. Röda Korset är inte inblandade i utrymningen av de andra städerna men dessa kopplas nu ihop med evakueringen av östra Aleppo.

Det är natt och hundratals människor sitter fast i bussar, i ingenmansland. Det görs försök att förse dem med mat, vatten och tillgång till toaletter. Men utan framgång.

Spänningen stiger och på två dagar händer ingenting. På eftermiddagen dag fyra sätts ett antal bussar nära Foua och Kefraya i brand. Situationen blir farligare och mer komplicerad. Tusentals människoliv är i fara.

Närvaron av ryska, syriska och nu också iranska styrkor är påtaglig i närheten av östra Aleppo. Tusentals rebeller är kvar inne i den delen av staden.

I bakgrunden pågår förhandlingar mellan de olika sidorna. Men mitt i all skräck och rädsla, en ljusglimt den 18 december. En kvinna föder ett barn i en av ambulanserna. Född i ingenmansland. Både barnet och mamman överlever. De flyttas till en av bussarna när evakueringen fortsätter.

Bortsett från detta finns det en påtaglig oro för att hela operationen ska behöva avblåsas. Komplicerade förhandlingar mellan parterna fortsätter. Hur många människor och bussar kan lämna en plats, innan motsvarande antal kan lämna en annan?

Så småningom träffas ett nytt avtal. Runt klockan 23.30 söndagen den 18 december – dag fyra av evakueringen – kan bussarna börja rulla igen. Evakueringen fortsätter i ytterligare fyra dagar.

– Det var en otrolig lättnad att operationen kunde återupptas, säger Marianne Gasser.

"Kunde se lättnaden i deras ögon"

En stor folksamling samlas där man stiger på bussarna i östra Aleppo. Det verkar som alla vill komma därifrån, nu när de kan. Konvoj efter konvoj lämnar östra Aleppo.

– Det var fantastiskt att se människors ansikten i bussar och gamla bilar. De vinkade och log. Man kunde verkligen se lättnaden i deras ögon.

– Många var rädda för att dödas eller skadas om de blev kvar i östra Aleppo och striderna skulle blossa upp igen.

Tisdagen den 21 december, dag sju av evakueringen, faller tung snö. Temperaturen ligger runt 5 grader, förhållandena förvärras. Spillrorna av östra Aleppo har täckts med en vit filt av snö. Det gör att det ser fridfullt ut, en absurd känsla med tanke på förödelsen som gömmer sig där under.

Gamla bilar går sönder på väg ut ur östra Aleppo. Passagerarna puttar och drar för att få dem att röra på sig igen. Många är på väg ut ur staden, alla har bråttom.

– Vår högsta prioritet, förutom att hjälpa de mest utsatta var att säkerställa att civila lämnar Aleppo av egen fri vilja.

Jobbade dag och natt

Operationen som genomförs under åtta dagar är omfattande. Under svårast möjliga omständigheter jobbar 100 personer dag och natt. Fler än 35.000 människor evakueras från östra Aleppo.

Samtidigt evakueras 1.200 personer från Foua och Kefraya. Människor från alla håll utstrålade samma sak, en blandning av utmattning, ångest – och hopp.

– De civila som lämnat sina hem måste kunna återvända när de vill, säger Marianne Gasser.

– En dag kommer många att vilja komma tillbaka. Men den sorgliga sanningen är att kriget inte är slut. Under de senaste sex åren har jag sett så mycket lidande i detta vackra land. Barn som inte fyllt sex år har aldrig upplevt annat än krig i sitt korta liv. Jag har sett så mycket falska förhoppningar. Vi kommer att fortsätta göra vårt jobb. Jag hoppas bara att politikerna kan hitta en lösning så snart som möjligt för att mardrömmen som så många människor lever i ska ta slut.