Regler för att humanisera krigföringen

Regleringar av väpnade konflikter är inget modernt påfund, utan är i princip lika gamla som krigföringen självt. Givetvis var de tidiga uttrycken annorlunda än dagens detaljerade mellanstatliga konventioner, men själva tanken bakom regleringen – att allt inte ska vara tillåtet under väpnade konflikter – är mycket gammal.

De centrala delarna av de regler som gäller idag har sitt ursprung i initiativ från Röda Korsets grundare Henri Dunant. Reglerna som förhandlats fram genom åren har ofta uppstått som en motreaktion mot en viss stridsmetod eller användningen av vissa stridsmedel. Röda Korset har genom historien aktivt arbetat för att den humanitära responsen – både direkt och genom regelverk – ska vara adekvat i förhållande till de fasor kriget fört med sig i olika tider.

För att kunna begränsa det lidande som väpnade konflikter orsakar för såväl civila som stridande reglerar den humanitära rätten både stridsmetoder (uppträdandet i krig) och stridsmedel (vapen). Den innehåller regler till skydd för personer som är sjuka, sårade eller skadade, eller har fallit i fiendens våld, liksom för civila och civila objekt.

De regler som finns idag är ett resultat av avvägningar mellan humanitära mål och behov av militär handlingsfrihet under väpnade konflikter. Dessa två koncept – humanitet och militär nödvändighet – har genom en växelverkan format den humanitära rättens regler och principer. Det finns därför vid tolkning och tillämpning av den humanitära rätten i dag inte något ytterligare utrymme för att hävda ”militär nödvändighet” för att göra avsteg från gällande regler och principer då dessa redan har beaktats vid utformningen av reglerna.

Den humanitära rätten kan inte förhindra att väpnade konflikter uppstår, men om den följs blir effekterna av krig lindrigare och underlättar för en hållbar fred när kriget väl är över. Därför är det viktigt att sprida information om och utbilda i internationell humanitär rätt även i tider av fred.

Den humanitära rätten är en del av folkrätten

Folkrätten är främst staternas och statssamfundets rättsordning. Till skillnad från nationell rätt och den internationella privaträtten, gäller folkrätten primärt förhållandet och uppträdandet mellan stater och i vissa fall mellanstatliga organisationer. I vissa avseenden innefattar dock folkrättens regler och principer även förpliktelser för och mot enskilda. Väpnade grupper kan t.ex. vara bundna av delar av den humanitära rätten.

Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar; fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt.

Fredens folkrätt innefattar bl.a. de mänskliga rättigheterna, Förenta nationernas (FN:s) stadga och de regler som anger grunden för det institutionaliserade samarbetet mellan stater, havsrätt, internationell miljörätt, rymdrätt, traktaträtt, diplomatisk rätt samt de många mellanstatliga avtalen som berör ekonomi, handel, telekommunikationer, transporter, post m.m.

Konfliktpreventionens folkrätt omfattar regler som syftar till att motverka uppkomsten och påverka genomförandet av en väpnad konflikt. Hit hör FN-stadgans regler om fredlig lösning av tvister och våldsförbudet samt de därtill kopplade aggressions- och interventionsförbuden. Även avtal om rustningsbegränsningar och nedrustning samt demilitariseringar och neutraliseringar hör hit.

Till krigets folkrätt (krigets lagar), hör de regelkomplex som reglerar förhållanden under väpnade konflikter. Det är till detta folkrättsområde som den humanitära rätten (inkl. regler om ockupation) och neutralitetsrätten hör.

Röda Korsets har ett särskilt uppdrag inom den humanitära rätten. Röda Korset är med andra ord en rörelse med en särskild roll definierad i folkrätten.

När är den humanitära rätten tillämplig?

Den humanitära rätten blir tillämplig då en väpnad konflikt föreligger. Väpnad konflikt är en juridisk term och det finns två typer av konflikter – internationella väpnade konflikter (traditionellt kallade ”krig”) och icke-internationella väpnade konflikter (ofta kallade ”interna väpnade konflikter” eller ”inbördeskrig”). När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna.

Internationella väpnade konflikter uppstår när strider utbryter mellan två eller flera stater. Det krävs inte någon formell krigsförklaring, erkännande av den andra staten eller ett tillkännagivande från parterna om att ett krigstillstånd råder för att en internationell väpnad konflikt ska anses äga rum. Vad som krävs är användandet av väpnat våld, oavsett anledningen till detta, mellan två stater. Genèvekonventionerna blir också tillämpliga vid ockupation av hela eller en del av en stats territorium, även om ockupationen inte möter något militärt motstånd.

Icke-internationella väpnade konflikter är situationer då våldshandlingar förekommer regelbundet mellan militären och andra organiserade icke-statliga väpnade grupper, eller mellan sådana väpnade grupper. Interna störningar och spänningar inom en stat, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar, är inte att betrakta som väpnad konflikt. Vålds- och tvångsåtgärder mot beväpnade kriminella gäng, liksom mot oorganiserade och kortlivade upprorsförsök, anses inte heller utgöra väpnad konflikt.

Väpnade styrkor som ingår i fredsinsatser där de direkt deltar i striderna mot en part i en väpnad konflikt måste också respektera internationell humanitär rätt.

Regler för olika konflikttyper

Den humanitära rätten har olika regler beroende på vilken typ av väpnad konflikt som har uppstått.

Stora delar av den humanitära rätten utvecklades under den tid då mellanstatliga konflikter var vanliga. Under denna tid var både intresset för, och möjligheterna till, att reglera icke-internationella väpnade konflikter svagt då denna situation ansågs som en stats interna angelägenhet. Internationella väpnade konflikter är därför relativt väl reglerade, medan färre traktater reglerar icke-internationella väpnade konflikter.

De allra viktigaste reglerna inom den humanitära rätten anses dock idag (genom sedvanerätt) vara bindande för såväl statliga som icke-statliga parter i väpnade konflikter – oavsett om de har skrivit under konventionerna eller inte.

Oavsett tillstånd – fred, kris eller väpnad konflikt – gäller de mänskliga rättigheterna i varierande utsträckning. Den humanitära rätten kan därför ofta vara parallellt tillämplig med de mänskliga rättigheterna under väpnade konflikter.