Kvinnor och män tvingas hantera olika former av våld och utsatthet under väpnade konflikter. Kvinnor och män har också ofta helt olika förutsättningar och metoder för att överleva och hantera en väpnad konflikt. Skillnaderna gäller både de omedelbara effekterna av ett specifikt anfall och konflikternas mer långsiktiga effekter.

Det är också tydligt att formerna för kvinnor och mäns deltagande i, och deras möjligheter att påverka, konflikter skiljer sig åt. Under senare år har det internationella samfundet (bland annat FN) kommit att lägga fokus på dessa skillnader. Ett antal åtgärder har vidtagits för att utjämna skillnaderna, bland annat genom nya folkrättsliga bestämmelser och åtaganden.

Så som FN:s säkerhetsrådsresolution (1325) om kvinnor, fred och säkerhet, med efterföljande resolutioner. Även Romstadgan, Vapenfördraget från 2013, och Klusterkonventionen från 2008 är exempel på avtal som visar på medvetenhet om betydelsen av ett genusperspektiv i förhållande till väpnade konflikter och dess regleringar.

Dessa skillnader omhändertas dock inte alltid av reglerna i de befintliga humanitärrättsliga konventionerna. Reglerna är istället uppbyggda som ”genusneutrala”. De ger skydd till grupper som ”civila”, ”barn”,  ”sårade och sjuka” etc. Endast i ett fåtal fall är reglerna könsbestämda, och i dessa fall är det kvinnor (med beaktande av deras reproduktiva förmåga) som ges särskilt skydd.

En relevant fråga är därför hur vi idag säkerställer att kvinnor och mäns skilda behov, förutsättningar och förmågor beaktas i tillämpningen av den humanitära rätten. Hur säkerställer vi att reglerna fungerar för alla?

Alla aktörer och beslutsfattare (civila som militära) med ansvar under den humanitära rätten måste säkerställa att den humanitära rättens regler tolkas och tillämpas effektivt och icke-diskriminerande. Mot bakgrund av att väpnade konflikter påverkar kvinnor och män olika krävs att man i planering, genomförande och utvärdering av militära insatser och andra åtgärder inom ramen för den humanitära rätten förstår och tar hänsyn till hur frågor kopplade till genus påverkar tillämpningen av den humanitära rätten. Med andra ord, det behövs ett genusperspektiv på den humanitära rätten.

Ett genusperspektiv på den humanitära rätten

Genus – tillsammans med andra faktorer som bland annat ålder, etnicitet, funktionsvariation och klasstillhörighet – avgör en individs förutsättningar, resurser, makt, begräsningar och möjligheter. Individer har olika behov, förutsättningar och förmågor beroende på rådande samhälleliga, rättsliga, ekonomiska, kulturella och politiska strukturer och värderingar, och påverkas följaktligen på olika sätt av förändringar i samhället. Höjd måste tas för detta i tillämpningen av existerande regler.

I ljuset av detta innebär ett genusperspektiv på den humanitära rätten alltså ett sätt att säkerställa att den humanitära rätten tolkas och tillämpas på ett effektivt och icke-diskriminerande sätt. Att individers humanitärrättsliga skydd, rättigheter och skyldigheter säkerställs mot bakgrund av de olika förutsättningar som följer med att vara pojke, flicka, kvinna eller man i en specifik kontext.

I slutänden handlar det alltså om att säkerställa en icke-diskriminerande tillämpning, och om att alla individer under en väpnad konflikt ska kunna erbjudas det skydd och de rättigheter de har under regelverken. Att se till att regelverken verkligen är till för alla.