Man kan inte göra vad som helst utan att förlora ditt skydd under krigets lagar. Eftersom krigets lagar skyddar vissa grupper av personer och objekt, medan andra grupper är militära mål och alltså tillåtna att anfalla är det viktigt att veta lite om ramarna för skyddet.

Här berättar vi närmare om reglerna kring vilka personer som ska anses som militära mål och när civila och skyddade grupper kan förlora sitt skydd och bli legitima militära mål.

Frågan om vilken grupp en person tillhör är central för att veta vad som gäller just den personen – skyddad eller militärt mål? Att kunna korrekt identifiera och klassificera personer som finns i stridsområde är alltså centralt för att det skydd den humanitära rätten ger ska fungera. Eftersom anfall endast får riktas mot militära mål är det viktigt att veta vilka personer som utgör militära mål.

Som utgångspunkt kan sägas att stridande personer är militära mål. Stridande kan dels utgöras av kombattanter, dels av de som kan kallas för övriga stridande. När det gäller identifiering och klassificering av övriga stridande blir det humanitärrättsliga begreppet ”civila som direkt deltar i fientligheterna” centralt.

Kombattanter får som huvudregel anfallas

Kombattantbegreppet finns i flera traktater inom den humanitära rätten. Begreppet är dock endast tillämpligt i internationella väpnade konflikter.

Frågan om en person är kombattant är viktigt därför att:

1. endast kombattanter har rätt att direkt delta i fientligheterna;
2. kombattanter är militära mål och får, om de inte är försatta ur stridbart skick (hors de combat), anfallas, även under den tid de inte tar direkt del i fientligheterna;
3. kombattanter som faller i en motparts våld är krigsfångar och får inte straffas för sitt deltagande annat än om de begår krigsförbrytelser; och
4. krigsfångar, till skillnad från andra omhändertagna personer, ska efter fientligheternas upphörande, utan dröjsmål, friges och återföras till hemlandet.

Den allmänna regeln är att med ”kombattant” avses alla medlemmar av de väpnade styrkorna hos en part i konflikten, förutom sjukvårds- och själavårdspersonal. Även milistrupper, frivilligkårer och organiserade motståndsrörelser kan under vissa förutsättningar räknas som kombattanter.

Med de väpnade styrkorna avses alla organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter som står under befäl av någon som, inför den parten, ansvarar för sina underlydandes uppförande. Väpnade styrkor ska vara underkastade ett internt disciplinärt system som bland annat ska säkerställa att den humanitära rättens regler iakttas.

Under en internationell väpnad konflikt anses en person som kombattant från den tidpunkt när den stridande ingår som medlem av den krigförande partens väpnade styrka, dvs. står under ansvarigt befäl.

Kombattanter är skyldiga att särskilja sig från civilbefolkningen, då de deltar i ett anfall eller i en militär operation som förberedelse till ett anfall. Om de inte gör detta har de inte rätt till krigsfångestatus.

Det kan förekomma situationer, då beväpnade kombattanter till följd av fientligheternas art inte kan skilja sig från civilbefolkningen. I sådana situationer bevarar dessa sin ställning som kombattanter och rätten att behandlas som krigsfångar under förutsättning att de bär sina vapen öppet:

• vid varje militärt engagemang, och
• under den tid som de är synliga för motparten, i samband med förberedelser för anfall och genomförande av anfall.

Övriga stridande får som huvudregel anfallas

Som huvudregel är civila och civilbefolkningen skyddade från anfall. Undantaget från denna centrala regel avser de civila som direkt deltar i fientligheterna antingen som enskilda civila eller som medlemmar i organiserade väpnade grupper. Dessa personer förlorar sitt skydd som civila och blir militära mål under den tid som de direkt deltar i fientligheterna, och får då anfallas under denna tid.

Allmänt kan sägas att denna kategori av övriga stridande i grunden utgörs av civila som missbrukar, och därmed förlorar, sin skyddande ställning. Dessa olika aktörer har kommit att få skilda benämningar, men det utmärkande för dessa är att de inte har rätt att delta i den väpnade konflikten. Detta medför att de även i internationella väpnade konflikter kan straffas för sitt olagliga deltagande i stridigheterna i en nationell domstol.

Civila som direkt deltar i fientligheterna har, om de faller i en motparts våld, inte rätt till krigsfångestatus, men ska behandlas humant. De kan straffas enligt nationella bestämmelser för sitt deltagande i fientligheterna, men endast efter en rättvis rättegång.

Det är ofta en svår bedömning att avgöra om en civil direkt deltar i fientligheterna. Denna bedömning ska göras med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Nedan berättar vi mer om gränserna för när civila anses förlora sitt skydd genom ”direkt deltagande”.

Civila som är medlemmar i organiserade väpnade grupper, och deltar i fientligheterna på ett sådant sätt att de kan anses fylla en kontinuerlig stridsfunktion, får anfallas även under den tid då de inte omedelbart förbereder eller deltar i fientligheterna. Detta skiljer medlemmar i organiserade väpnade grupper från civila som direkt deltar i fientligheterna vilka endast får anfallas under den omedelbara tid som de direkt deltar.

Vad är direkt deltagande?

Att kunna bedöma när ett direkt deltagande sker eller när en person fyller en kontinuerlig stridsfunktion är komplicerat, och om bedömningen görs felaktigt utmanas själva kärnan i den humanitära rätten – skyddet av civila.

Av bland annat denna anledning har ICRC genomfört ett omfattande arbete med att analysera frågan om civilas direkta deltagande oh publicerade 2009 en rapport i frågan: Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL (PDF). Rapporten syftar inte till att införa nya bestämmelser rörande direkt deltagande av civila i fientligheterna och är inte heller juridiskt bindande, utan syftar endast till att klargöra hur begreppet enligt ICRC ska förstås och tillämpas med avsikt att stärka skyddet av civila.

Begreppet ”direkt deltagande i fientligheterna” betecknar särskilda handlingar som utförs av enskilda som ett led i fientligheterna mellan parterna i en väpnad konflikt. För att en handling ska anses utgöra direkt deltagande i fientligheterna måste följande tre kumulativa kriterier vara uppfyllda:

1. det måste vara antagligt att handlingen kommer att negativt påverka de militära operationerna eller den militära förmågan för en part i konflikten, eller, alternativt, kommer att orsaka dödsfall eller skada på personer eller objekt som är skyddade mot anfall (skadetröskel), och
2. det måste finnas ett direkt orsakssamband mellan handlingen och den antagliga skadan av själva handlingen eller av en koordinerad militär operation i vilken handlingen ingår som en integrerad del (direkt orsakande), och
3. handlingen måste vara särskilt avsedd för att direkt orsaka skada som motsvarar skadetröskeln till stöd för en part i konflikten och förfång för en annan (belligerent nexus).

Skyddade personalgrupper och organisationer

Generellt gäller att skyddade personalgrupper och skyddade organisationer förlorar sitt skydd om de används för att utföra handlingar som är skadliga för motparten.

Sjuk- och själavårdspersonal, och deras utrustning, respekteras och skyddas under alla omständigheter. Detta skydd upphör endast om sjukvårdsbyggnader och sjuktransporter används för militära ändamål som att gömma eller transportera kombattanter, vapen, ammunition m.m.

Civil civilförsvarspersonal får bära lätt personlig beväpning, för att upprätthålla ordningen eller för självförsvar. I likhet med för annan skyddad personal och andra skyddade organisationer upphör det skydd som civila civilförsvarsorganisationer och deras personal är berättigade till, om dessa, vid sidan av sina egentliga uppgifter, används för att utföra handlingar som är skadliga för motparten.