Ursprunget till den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna är försök att reglera individers skydd mot staters makt- och våldsanvändning, dock under två olika situationer – väpnad konflikt respektive fred.

I det här avsnittet berättar vi om de mänskliga rättigheterna och förhållandet mellan de två regelområdena.

De mänskliga rättigheterna

Medan den humanitära rätten har utvecklats i en strävan efter att mildra effekterna av väpnade konflikter, har de mänskliga rättigheterna (MR) utvecklats med syftet att reglera en stats fredstida förhållanden och förpliktelser mot sina egna medborgare.

År 1948 antog FN:s generalförsamling den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Den innehåller inte bara rättigheter, utan också de skyldigheter som vi som medborgare har gentemot samhället. Den har fått så stor betydelse att åtminstone delar av den i dag kan betraktas som sedvanerätt, det vill säga att de gäller för alla stater oavsett om de har skrivit på en konvention eller inte.

Idag finns det ett stort antal MR-konventioner inom ett flertal områden och Sverige är part till de flesta. Centrala inom området är bland annat 1966 års FN-konventioner om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive om medborgerliga och politiska rättigheter.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen) från 1950 med tillhörande protokoll har även en tillhörande domstol som kan pröva om stater kränkt sina medborgares rättigheter.

För att alla ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda måste staten på olika sätt leva upp till sina skyldigheter enligt konventionerna.

Staten är bland annat skyldig att:

• Följa och respektera rättigheterna.
• Skydda medborgarna.
• Uppfylla rättigheterna, exempelvis stifta lagar och avsätta budget som gör att rättigheterna kan uppfyllas.

Vissa mänskliga rättigheter kan tillfälligt inskränkas av staten i nödlägen, som till exempel under en väpnad konflikt, till exempel rätten till rörelsefrihet, mötesfrihet eller yttrandefrihet. De mänskliga rättigheterna upphör alltså inte per automatik att gälla under en väpnad konflikt, utan det är en stats utnyttjande av denna rätt till tillfälliga inskränkningar som avgör vilka mänskliga rättigheter som inte gäller under en väpnad konflikt. 

Vissa grundläggande rättigheter, såsom rätten till liv, skydd mot tortyr eller omänsklig behandling, förbud mot slaveri, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, kan aldrig inskränkas eller begränsas och gäller därmed i alla situationer, även under en väpnad konflikt.

Förhållandet mellan den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna

Från ett övergripande perspektiv har de två regelområdena ett nära förhållande bland annat genom att brott mot de mänskliga rättigheterna är ofta förekommande under väpnade konflikter och att kränkningar av de mänskliga rättigheterna tenderar att vara konfliktskapande. Omvänt kan sägas att respekt för de mänskliga rättigheterna kan förebygga väpnade konflikter.

Det skydd och rättigheter som de mänskliga rättigheterna erbjuder personer i fredstid upphör som sagt inte per automatik att gälla under väpnade konflikter. Både den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna skyddar alltså människors liv och värdighet under väpnade konflikter.

Trots att ursprungstanken kanske inte var sådan, bidrar alltså i dag de mänskliga rättigheterna med viktiga bestämmelser under väpnade konflikter. Genom utveckling av traktater och sedvanerätt samt från praxis från internationella domstolar och tribunaler har i dag de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten kommit att både överlappa och ses som komplement till varandra.

Den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna reglerar t.ex. ibland samma rättigheter och skydd (till exempel förbud mot tortyr, slaveri och diskriminering samt rätten till liv, frihet och personlig säkerhet). Ett tydligt exempel på sådan överlappning är bland annat. Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och rättigheter som finns i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som stater inte kan göra inskränkningar i.

Ett annat exempel på överlappning är kravet på human behandling av krigsfångar, vilket har sin grund i synen på människans inneboende värde och "oförytterliga rättigheter" (se FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna).

De mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten betraktas idag generellt som parallellt tillämpliga under väpnade konflikter, utan att detta i huvudsak ansetts innefatta några rätts- eller intressekollisioner. Sammanfattningsvis kan det sägas att den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna numera utvecklas hand i hand och ömsesidigt förstärker varandra.

Röda Korset och de mänskliga rättigheterna

Röda Korsets arbete med mänskliga rättigheter utgår från vår särskilda roll och vårt mandat att bistå staterna inom det humanitära området, och våra grundprinciper om humanitet och opartiskhet.

Våra två första grundprinciper om humanitet och opartiskhet slår fast vad vi som organisation ska arbeta med och för, över hela världen. Inom grundprincipen om humanitet anges att vi ska arbeta för att skapa respekt för människovärdet. Inom grundprincipen om opartiskhet slås en icke-diskrimineringsprincip fast. Tillsammans blir det en solid grund för arbete för allas lika rättigheter och för respekt för gällande regelverk. Rörelsens ideal sträcker sig därmed längre än vår egen praktiska verksamhet med att bistå och skydda vid kriser och konflikter och att själva respektera människor.

Vi ser det alltså som vår roll att stå upp för mänskliga rättigheter kopplade till vårt arbete i både praktik och teori. I Svenska Röda Korsets stadgar anges så även: ”Svenska Röda Korset strävar efter att genom sitt arbete bidra till freden i världen och öka respekten för den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna enligt principen om alla människors lika värde.”

Vårt arbete för att skapa respekt för den humanitära rätten kan, mot bakgrund av att regelverken utvecklas parallellt, idag inte ses som ett isolerat arbete. Inom ramen för vårt humanitära uppdrag utgår vi därför även från de centrala delarna av de mänskliga rättigheterna som reglerar samma krav på ”humanitet” (utformat som ”grundläggande rättigheter”) och hur utvecklingen på detta område i stort och smått även påverkar förhållningssättet till samma frågor under den humanitära rätten.

Exempel på Svenska Röda Korsets konkreta arbete med att stödja människor så att de får sina rättigheter säkerställda är till exempel vår vårdförmedling för papperslösa människor, rådgivning till asylsökande och flyktningar och våra center för rehabilitering av krigsskadade och torterade människor.