Behovet av förbud mot eller restriktioner för vissa konventionella vapen som kan anses vara särskilt inhumana eller ha urskillningslös verkan påtalades såväl av FN som av ICRC redan under 1960-talet. Frågan togs också upp på dagordningen vid diplomatkonferensen i Genève som pågick mellan åren 1974 och 1977 och som resulterade i de två tilläggsprotokollen till 1949 års Genèvekonventioner.

Frågan diskuterades även vid två expertkonferenser om konventionella vapen som hölls i Luzern år 1974 och i Lugano år 1976. Enigheten om behovet av en reglering av användningen av vissa konventionella vapen ledde till att FN:s vapenkonferens öppnades i september 1979. När konferensen avslutades i oktober 1980 antogs enhälligt 1980 års vapenkonvention, med tre tillhörande protokoll, vart och ett inriktat på specifika vapenkategorier.

Själva konventionen är ett så kallat paraplyavtal som inte innehåller några materiella regler, men som har en sammanhållande funktion gentemot protokollen. Protokoll I innehåller förbud mot att använda vapen som ger upphov till fragment som inte syns på röntgen och i protokoll II införs begränsningar i användningen av landminor och förbud mot vissa försåtvapen. Protokoll III, i sin tur, innehåller begränsningar i rätten att använda napalm och andra brandvapen.

Reglerna i protokollen skyddar i första hand civilbefolkningen. Under konferensen gjordes försök att utsträcka skyddet även till kombattanter och detta lyckades vad gäller protokoll I, där förbudet mot att använda vapen som skadar genom fragment som inte är detekterbara för röntgen, även omfattar kombattanter. Protokoll II skyddar förutom civilbefolkningen även FN-styrkor och FN-delegationer medan protokoll III endast omfattar civilbefolkningen.

Mellan åren 1994 och 1996 genomfördes ett översynsarbete av konventionen och inom ramen för denna översyn antogs, den 13 oktober 1995, protokoll IV som innehåller förbud mot synförstörande (blinding) laservapen.

1996 antogs sedan enhälligt ett reviderat protokoll II om minor som på praktiskt taget alla punkter är betydligt starkare utformat än dess föregångare, bl.a. utvidgades protokollets tillämpningsområde till att omfatta icke-internationella konflikter. Slutligen antogs 2003 protokoll V om explosiva lämningar efter krig.

Arbete under konventionen och protokollen pågår kontinuerligt. Bland annat diskuteras nu frågor om autonoma vapensystem inom ramen för dessa internationella avtal. ICRC är en aktiv och drivande part i dessa diskussioner.

Genom 1997 års konvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (Ottawakonventionen) har användningen av antipersonella minor/truppminor som vapen totalförbjudits. Tidigare begränsades användningen genom den allmänna skyldigheten att iaktta distinktionsprincipen och av förbudet mot att orsaka överflödig skada eller onödigt lidande.

Med en truppmina menas enligt konventionen en mina som är utformad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som skadar, dödar eller försätter en eller flera personer ur stridbart skick.

Förutom förbud mot användning av truppminor innefattar konventionen ett förbud för parterna att, under alla omständigheter, utveckla, producera, på annat sätt förvärva, lagra, bevara eller överföra truppminor direkt eller indirekt till någon. Vidare förbjuds att assistera, främja, gynna eller på något sätt förmå någon att delta i aktiviteter som är förbjudna under konventionen. Det enda undantaget i totalförbudet görs bl.a. för det antal truppminor som behövs för utbildning och träning av minröjningspersonal och utveckling av minröjningsteknik.

Konventionen innehåller även bestämmelser om förstöring av minor, förstöring av lagerhållna minor samt röjning och identifiering av minfält.

Arbetet mot minor och för att förhindra att människor drabbas pågår kontinuerligt. Här kan du läsa om ICRC initativ Mine Action. 

2008 antogs konventionen om klusterammunition. Konventionen innebär ett fullständigt och villkorslöst förbud mot klusterammunition.

Frågan om en reglering av klusterammunition har varit föremål för diskussion under senare år inom ramen för 1980 års vapenkonvention. Det har dock inte gått att nå det koncensus som krävs för att ammunitionen ska kunna reglars genom ytterligare ett protokoll till 1980-års vapenkonvention.

I likhet med hanteringen av förbudet mot antipersonella minor, vilket utmynnande i Ottawakonventionen valde därför en grupp stater, FN-organisationer, ICRC och Koalitionen för klusterammunition (the Cluster Munitions Coalition) att försöka reglera klustervapnet utanför ramen för 1980 års vapenkonvention.

2008 kunde sedan konventionen om klusterammunition antas. Konventionen förbjuder användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, lagring och överföring av klusterammunition. Styrkan i konventionen ligger till stor del i att förbudet avser klusterammunition som en hel kategori av vapenslag.

Klusterammunition definieras i konventionen som ett konventionellt vapen som är avsett att sprida eller frigöra explosiva substridsdelar som var och en väger mindre än 20 kg. Vapen som har substridsdelar som sprider rök, ljus eller som har elektroniska motåtgärder anses inte vara klusterammunition enligt konventionen.

Även sådana vapen som inte orsakar urskillningslösa områdesverkningar eller risker som förknippas med oexploderade klusterammunition undantas från definitionen. Sådana vapen måste dock uppfylla fem tekniska minimikrav som fastställts i fördraget. Till exempel måste substridsdelarna vara målsökande samt utrustade med elektroniska självförstörelse- och självdeaktiveringsmekanismer.

I konventionen finns även regler för bistånd till personer, familjer och samhällen som drabbats av klusterammunition. De förpliktelser som berör stöd till klustervapnens offer har krav om fullt förverkligande av offrens rättigheter, samtidigt som det binder stater till att genomföra effektiva åtgärder till förmån för de drabbade. Konventionen innehåller även bestämmelser om röjning och förstöring av klusterammunition.

Genom 1925 års Genèveprotokoll förbjöds användning av kemiska och bakteriologiska stridsmedel i väpnade konflikter. Redan 1907, genom den IV:e Haagkonventionen, förbjöds användandet av gifter och förgiftade vapen, men de fruktansvärda konsekvenserna av första världskrigets omfattande gasanfall ledde till behov av stärkt reglering i denna fråga.

Systematiska försök att totalförbjuda användningen av kemiska och biologiska vapen har genomförts sedan slutet av 1800-talet. 1925 års Genèveprotokoll innebar ett förbud mot användande i väpnad konflikt av kvävande, giftiga eller liknade gaser m.m. men om en vapentyp ska totalförbjudas krävs dock även att ett användningsförbud kompletteras med nedrustningsavtal som även förbjuder produktion, utveckling, lagring, prov och handel.

Efter andra världskriget kom främst ansträngningarna att riktas mot kärnvapen och först sedan icke-spridningsavtalet mot kärnvapen 1968 var klart, kom förhandlingarna om förbud av kemiska och biologiska vapen i gång på riktigt igen. År 1972 antogs konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (B-vapenkonventionen).

Efter mer än 20 år av förhandlingar kunde sedan nedrustningskonferensen i Genève 1993 enas om en konvention om ett fullständigt förbud mot kemiska vapen. Genom att 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen (C-vapenkonventionen) antagits finns nu ett heltäckande förbud mot C-vapen. Konventionen förbjuder även användningen av herbicider (växtförstöringsmedel) som stridsmetod.

Som kemiska vapen räknas gifta kemikalier (det vill säga de kemiska ämnen som kan orsaka död, permanent skada eller tillfälligt oskadliggörande av människor och djur) och ämnen som kan användas för att framställa sådana kemikalier samt ammunition och anordningar som är utformade för att spridning av sådana kemikalier eller ämnen. Ämnen för kravallbekämpning (tårgas) får däremot användas i polisiär verksamhet i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Trots kärnvapens oerhörda destruktiva förmåga var de inte innan 2017 särskilt förbjudna genom någon konvention.

På begäran av Förenta nationernas generalförsamling så lämnade Internationella domstolen (ICJ) 1996 ett rådgivande yttrande angående lagligheten av användningen av kärnvapen. En majoritet av domarna ansåg att hotet om eller användningen av kärnvapen generellt skulle strida mot krigets lagar och särskilt mot den humanitära rättens principer och regler. Yttrandet slår fast att den humanitära rättens regler och principer måste följas vid användning av kärnvapen, trots att reglerna och principerna har vuxit fram innan kärnvapen uppfanns.

I samband med detta rådgivande yttrande lämnade Sverige ett yttrande i frågan till domstolen som säger anger Sveriges position är att användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell rätt.

Den 7 juli 2017 röstade 122 stater i FN:s generalförsamling för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons). Sverige röstade ja till konventionen vid omröstningen i samband med att förhandlingen avslutades.

Konventionen är ett historiskt genombrott för folkrätten och arbetet för en värld utan kärnvapen. Den växte fram ur medvetenheten om det massiva lidandet som skulle orsakas av användningen av kärnvapen, vad gäller deras omedelbara och långsiktiga effekter på människor, samhällen, hälso- och sjukvårdssystemen och miljön.

Kärnvapen riskerar att inte bara leda till katastrofala och långvariga effekter, utan också hota hela samhällens överlevnad. Konventionen bekräftar att en tydlig majoritet av världens stater motsätter sig dessa vapen av moraliska, humanitära och även rättsliga skäl.

Konventionens rättsliga och normativa budskap är tydligt. Konventionens förbud förstärker stigmatiseringen av användandet av kärnvapen, stödjer åtaganden för risk-reducering och försvårar spridningen. Detta är särskilt viktigt i dagens läge, med ökade regionala och globala spänningar och därmed en ökad risk för användning. Den betonar de katastrofala humanitära konsekvenser som användandet, vare sig avsiktligt eller oavsiktligt, skulle medföra. Mot den bakgrunden borde det vara inom varje stats intresse att signera och ratificera FN:s konvention om förbud av kärnvapen.