Krigsfångar och andra frihetsberövade

Som en reaktion på krigsfångars utsatthet finns regler om skydd av krigsfångar. Reglerna är otroligt detaljerade och ska säkerställa att krigsfångar behandlas humant och ger vissa rättigheter, så som t.ex. vård. Gällande bestämmelser för hur krigsfångar ska behandlas finns i dag i den tredje Genèvekonventionen från 1949, samt i tilläggsprotokoll I från 1977.

Utöver krigsfångar finns det andra kategorier av frihetsberövade personer som har rätt till skydd. Krigsfångar är ett begrepp som bara finns i de regler som gäller internationella väpnade konflikter. De personer som frihetsberövas under icke-internationella väpnade konflikter kallas alltså inte krigsfångar och reglerna om skydd av krigsfångar gäller inte dem. Här bli istället andra regler aktuella.

Krigsfångar

Vilken behandling en frihetsberövad person har rätt till under en väpnad konflikt utgår från vilken konflikttyp som råder – internationell eller icke-internationell väpnad konflikt – och därefter utifrån vilken klassificering personen ges. Med klassificering menar man vad personen i fråga ska anses tillhöra för kategori under konventionerna, t.ex. om man ska anses som kombattant och har rätt till status som krigsfånge eller inte.

Rätten till krigsfångestatus finns bara i internationella väpnade konflikter och det är främst den tredje Genèvekonventionen från 1949 som reglerar deras behandling. Reglerna för behandling av krigsfångar är i dag relativt omfattande och detaljerade.

Att det handlar om en rättighet att bli krigsfånge blir tydligt när man tittar på vad denna status innebär. Krigsfångar ska hela tiden behandlas humant och ska skyddas, såväl mot våldshandlingar och hot, som mot förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. En krigsfånge får förhöras, men är bara skyldig att uppge sitt namn, tjänstegrad och födelsedatum.

En krigsfånge kan inte straffas för att ha deltagit i den väpnade konflikten (annat än om hen har begått krigsförbrytelser). Fångenskapen är inte ett straff, utan syftar till att förhindra att kombattanten från att delta i konflikten. När konflikten är slut ska de frisläppas.

Följande personer som faller i motpartens våld rätt att behandlas som krigsfångar:

a. kombattanter;

b. personer som åtföljer de väpnade styrkorna utan att direkt tillhöra dem (såsom civila medlemmar av besättningen på militärt luftfartyg, leverantörer, medlemmar av arbetsenheter eller personal som sörjer för militärernas välbefinnande), under förutsättning att de bemyndigats av de väpnade styrkorna som de följer med;

c. medlemmar av besättningen på handelsfartyg eller civila luftfartyg som tillhör en part i konflikten;

d. krigskorrespondenter; och

e. personer som tillhör de väpnade styrkorna och som för en begränsad tid, tillfälligt avdelats att utföra sjukvårdsuppgifter.

Följande personer har, om de faller i motpartens våld, inte rätt till status som krigsfångar under en internationell väpnad konflikt, men ska dock behandlas humant:

a. civila som direkt deltar i fientligheterna, förutom vid en levée en masse;

b. legosoldater; och

c. spioner.

Grundläggande garantier

I vissa situationer kan korrekt klassificering av en person vara komplicerad och tidskrävande att göra. I temporära situationer, innan korrekt klassificering skett, gäller ett antal grundläggande bestämmelser om human behandling för alla frihetsberövande. Dessa s.k. grundläggande garantier utgör i huvudsak sedvanerätt. När det gäller behandlingen av frihetsberövade blir de mänskliga rättigheterna också aktuella i olika utsträckningar beroende på konflikttyp och de specifika omständigheterna.

De grundläggande garantierna innebär att samtliga frihetsberövande personer har rätt till ett minimum av human behandling utan otillbörlig åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion eller tro, politisk eller annan åsikt, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller annan status, eller något annat liknande kriterium. Frihetsberövade är alltid, och under alla förhållanden skyddade mot:

a. våld mot liv eller hälsa eller mot fysisk eller psykiskt välbefinnande, särskilt:

(1) mord;
(2) tortyr av alla slag, antingen den är fysisk eller psykisk;
(3) kroppslig bestraffning; och
(4) stympning, medicinska eller vetenskapliga experiment eller andra medicinska åtgärder som inte är motiverade av den berörda personens hälsotillstånd och som inte är förenliga med allmänt erkända medicinska normer;

b. kränkningar av den personlig värdighet, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling, påtvingad prostitution och varje form av otillbörligt närmande;

c. att bli tagen som gisslan;

d. kollektiv bestraffning;

e. våldtäkt och andra former av sexuellt våld;

f. slaveri och slavhandel oavlönat eller kränkande tvångsarbete; och

g. hot om att utsättas för någon av ovanstående handlingar

Utöver dessa grundläggande garantier har sedvanerätten etablerat ett antal ytterligare rättigheter för frihetsberövade personer – oavsett konflikttyp och formell klassificering – som rör bland annat hur inkvarteringen ska se ut, tillgång till mat, vatten, medicin och kläder. Särskilda skyddshänsyn ska också visas barn och kvinnor. Dessa regler gäller alltså i alla konflikttyper och bidrar till skydd och respekt av frihetsberövade även i icke-internationella konflikter.

Får man frihetsberöva?

En annan, men nära sammankopplad fråga är om man har rätt att frihetsberöva en person. Dvs. om det finns några legala grunder för att tillfångata och hålla kvar en person, snarare än frågan vi behandlat ovan om hur frihetsberövade ska behandlas. Finns det några regler i den humanitära rätten som kan sägas utgöra ett skydd från att bli godtyckligt frihetsberövad?

Ja, under en internationell väpnad konflikt finns tre grunder för att frihetsberöva personer. Kombattanter, som alltså får anfallas av motståndare, kan också frihetsberövas istället för att anfallas. Om de frihetsberövas erhåller de status som krigsfångar. Civila, inklusive de som direkt deltar i fientligheterna i en internationell väpnad konflikt, och andra stridande kan frihetsberövas av tvingande säkerhetsskäl eller om de begår brott, men de får inte status som krigsfångar. Man kan alltså inte godtyckligt frihetsberöva personer för att de inte ska ansluta sig till motståndare eller liknande. Omhändertagandet av civila som frihetsberövas kallas för civilinternering.

Under en icke-internationell väpnad konflikt existerar inte kombattantbegreppet och följaktligen inte heller krigsfångestatusen. Ingen kan alltså frihetsberövas för att de är kombattant, eller erhålla krigsfångestatus. Under en icke-internationell väpnad konflikt kan stridande och civila, bl.a. de som direkt deltar i fientligheterna, endast frihetsberövas enligt krigets lagar för tvingande säkerhetsskäl eller om de begår brott.

Civilinternerade

Bestämmelser om civila som frihetsberövas under internationella väpnade konflikter, civilinternerade, är inte lika utvecklade som motsvarande bestämmelser för krigsfångar, men de är i flera avseenden jämförbara. De centrala bestämmelserna avseende civilinternering finns i den fjärde Genèvekonventionen artiklarna 41–43 och 79–141.

Vid internering av civila ska den nationella upplysningsbyrån meddelas. Internerade ska så snart internering ha skett, och senast en vecka efter ankomsten till interneringsplatsen, få meddela sin familj och Internationella rödakorskommitténs efterforskningsbyrå, Central Tracing Agency, genom interneringskort om interneringen, sin adress och sitt hälsotillstånd.

Du kan läsa mer om den nationella upplysningsbyrån under avsnittet om Krigets lagar i Sverige.

Arbete för att stärka krigets lagar när det gäller frihetsberövade

Det pågår sedan länge ett omfattande arbete, lett av ICRC, för att stärka skyddet av frihetsberövade i icke-internationella väpnade konflikter (länk öppnas i nytt fönster). Som ni sett ovan finns det färre regler som reglerar hur en person kan frihetsberövas, på vilka grunder, och hur den ska behandlas i icke-internationella väpnade konflikter.